Är vi födda att lida… eller?
Dagens människa är i konstant jakt efter något. Hela denna jakt verkar vara meningsfull så länge vi är inne i själva jakten och jagar, men om vi ser detta lite från sidan då ser det ut som att hela jakten är förgäves då vi ser en människa som ständigt söker något, utan att i själva verket veta vad.
Dagens människa gissar sig fram när det gäller detta att finna en tillfredställelse med livet och söker detta på otaliga och alla möjliga sätt, men till slut blir hon i de flesta fall missnöjd och otillfredsställd med livet ändå. Denna otillfredsställelse blir vårt bränsle att söka finna svar på denna fråga vidare i livet. Och livet fortsätter och vårt sökande med detta också tills vi kommer till en punkt då vi inte har mer energi, och vi inser att vi har misslyckats, trots att vi kanske har lyckats skaffa oss alla de materiella ting som vi alltid ville ha. I denna punkt börjar ett liv som liknar ett robotliv, då man gör allt som man alltid har gjort, och får allt detta som man alltid har fått, men ingenting mer. Livet börjar på något sätt upprepa sig, medan tiden går, vår tid i vårt liv.
I denna fas i våra liv, då vi är utan energi, börjar vi ta energi kanske från andra människor, våra partners, våra barn, arbetskamrater, och kanske de från oss, men all denna energi ger ingen tillfredställelse ändå. Resultat blir en känsla av ett misslyckat liv. Vill ni leva ett sådant liv?
För att kunna hitta tillfredställelse i livet måste man veta var kan man hitta det och sedan se och uppleva hur det ser ut.
Idag de flesta försöker hitta det utanför sig själva och det måste leda till misslyckande då man aldrig kan hitta det där. Svaret ligger inom oss.
De flesta av oss föds med de bästa förutsättningar att få ett liv som vi ska vara nöjda och lyckliga med, men olika saker som vi upplever redan från början då vi är små barn och framåt lyckas störa vår naturliga utvecklingsprocess.
Smärtkroppen och kontrollkroppen
Som små barn vi har inga möjligheter att uppfylla alla våra behov, och våra behov blir inte alltid tillfredställda av de vuxna som vi växer upp med och då uppstår i barnets medvetande lidande och smärta. Små barn kan inte förstå denna smärta, och kan inte överleva denna smärta på ett sätt som vuxna kan och denna smärta automatisk blir förträngd från den medvetna nivån till den undermedvetna nivån. Med denna förträngda smärta blir också en del av barnets identitet förträngd till det undermedvetna. Ju mer tiden går desto fler situationer som barnet genomlever generar mer och mer smärta som också förträngs till det undermedvetna och det bildas något som vi kan kalla för smärtkroppen. Den består av alla de förträngda smärtorna under vår livstid. Naturligtvis ju mer smärtor blir förträngda så blir också en allt större del av vår identitet förträngd och vi börjar känna sig allt mer missnöjda med livet.
Smärtkroppen inom oss vill att vi ska känna oss bra igen och vill inte stanna i vår undermedvetna utan försöker komma till ytan till vår medvetna nivå så att vi låter den smärta som är inom oss bli medveten igen och att vi låter den strömma igenom vårt energisystem, och integreras på nytt i vårt energisystem. Smärtkroppen väcks av olika situationer som vi befinner oss under livet. Om vi har t.ex haft någon lärare eller någon dagisfröken som såg ut på ett visst sätt och hon betedde sig illa mot oss, så kan vi trots att vi är vuxna när vi träffar på en person med liknande utseende känna exakt samma obehag som då. Då säger vi att en del av vår smärtkropp har vaknat och detta är positivt eftersom den energi som vi känner som obehag som jag ska från och med nu kalla för charge (laddning-engelsk utryck) är också vår väg till befrielse om vi vet hur vi ska låta den gå igenom oss och integrera den sedan i vårt energisystem. De flesta människor vet inte hur de ska göra det utan när de börjar känna sig dåligt då brukar de göra allt för att undvika den känslan, och sätter då på tv, har sex eller lägger sig för att sova. De gör alltså allt för att undvika känslan och då sker på nytt en ny förträngning av känslan till det undermedvetna nivå, då känslan blir förstärkt av den förträngningen. När vi träffar på en person som liknar den som gjorde oss illa i barndomen, då kommer denna känsla av obehag på nytt till vårt medvetande och slår oss med ännu hårdare intensitet pga att vi förträngde den sist. Vi har inom oss en inbyggd mekanism som kallas för kontrollkropp. Kontrolkroppen har en funktion som gör att den gör allt för att vi ska undvika att känna oss dåligt. Det är nämligen så att vi med tid då vi lever tillräckligt länge med smärtkroppen börjar identifiera sig med den och kontrollkroppen blir en mekanism som ser till att vi fortsätter leva med smärta. Det är den kropp som väcks till liv varje gång vi upplever smärta och som då försöker allt för att vi ska rikta vår uppmärksamhet till något annat än smärtan. Den ser till att vi då sätter på tv eller sätter på musik och undviker att uppleva det som vi upplever här och nu alltså den aktuella obehag. Det sorgliga i detta är att vi alltid lyssnar på kontrollkroppen istället för att låta den energi av obehag gå igenom oss och integrera den. Kontrollkroppen är inte någon naturlig del av oss utan det är en konstruktion som är skapad för att se till att smärtkroppen överlever på bekostnad av vår livsenergi som vi matar den med. Allt detta gör att vi genomlever likanade scenarier i vårt liv hela tiden för att varje gång vi träffar på en person som liknar den som orsakade smärta hos oss i barndomen, vi ska förtränga det obehaget, och fortsätta leva, men vi ska träffa liknande person igen och det hela upprepas igen och igen. Detta är bara ett exempel. Det kan finnas massor av sådana smärtor i oss och allt detta programmerar vårt liv och säger till oss hur vi ska leva, vad ska vi undvika och vad ska vi göra. Då är det inte vi som bestämmer över vad som ska hända i våra liv till fullo, utan vi kan leva och bestämma hur vi ska leva våra liv bara inom ramen av detta. Ju starkare smärtkroppen är, alltså ju fler smärtor vi bär inom oss desto smalare ramen av det som vi får och inte får uppleva i vårt liv blir, desto mer missnöje och meningslöshet med livet blir. Det blir ett villkorat liv.
Yin – Yang verklighet
Om vi ser omkring oss, vad är det som vi ser? Det som vi ser är det som gamla kineserna har beskrivit som Jin-jang verklighet. En dualitetsverklighet där allt är separerat i svart eller vit. De två dualiteter måste vara i jämvikt och balans med varandra för att det ska råda harmoni mellan dem. När ett barn har ett behov och detta behov blir inte tillfredställd på rätt sätt, då skapas det smärta i barnets kropp. Då kan vi säga att det svarta sidan blir starkare och systemet sätts i obalans. När denna smärta försöker komma upp till vårt medvetande och vi upplever det som obehag, om vi då inte integrerar den i vårt system på ett adekvat sätt, då förtränger vi det igen och skapar ännu mer av det svarta, alltså negativa energi, vilket gör att den vita sidan inom oss blir allt mindre. Sådana saker händer hela tiden, men det är inte konstigt eftersom vi saknar kunskap om hur vi ska göra detta.
I våra skolor vi lär oss de mest fantastiska sakerna om allt som gäller människan, men väldigt lite om våra känslor och hur vi ska hantera dessa olika situationer och tillstånd så att vi reagerar som de flesta reagerar när vi blir överväldigade av olika sorters obehag i våra liv. Det är på tid att detta ändras. Ändrar vi inte detta så kan det ha förödande konsekvenser i våra liv, eftersom det som tynger oss psykiskt tynger oss på långa lopp också fysiskt. När man lever sitt liv med så mycket förträngd energi i sin undermedvetna nivå detta sätter hela vår fysiska kropp i obalans, vilket kan ses i dagens samhälle där det finns så många olika sjukdomar som drabbar människor, där den huvudorsaken är den förträngda energin. Vi måste komma ur detta.
Frågan som ställs blir hur, på vilket sätt.